Tanssi on turkulainen perusoikeus

BLOGIT | Tanssi on turkulainen perusoikeus

Fem dagar, fem danser

Fem dagar, fem danser

Dansfadderns uppgift är att göra dansen till en del av vardagen eller kanske ännu hellre att göra vardagens tankar och situationer till dans. För att detta ska lyckas krävs tid och närvaro. Under en veckas tid har jag haft glädjen att arbeta på Stiftelsen Hemmet i Åbo. Jag hälsade bland annat på hos de boende, mötte dem i korridorer och utomhus och tog emot dem i matsalen med dans till kaffet. En av dem jag mötte var M.

Jag träffar M. redan på måndag morgon. Hon bjuder in mig till sig och vill gärna veta vad en dansfadder egentligen gör. Vi pratar en stund och hon berättar om sin villa i Pargas. Jag frågar vad hon helst gör där och hur där ser ut och hon beskriver detaljerat en kaffepaus på gården under grönskande björkar med blicken riktad ut mot havet. Jag gör en dans av det hon beskriver.

På tisdag bestämmer vi oss för att åter drömma oss bort en stund. Vi blundar och låter händerna sväva iväg på musikens vingar.

På onsdag när jag hälsar på är M. upprörd för att I-paden hakat upp sej. Egentligen skulle hon ha lust att slänga den i väggen, säger hon och skrattar. Dansa vill hon inte för hon ”känner sej som en gammal kråka” men hon ser gärna på då jag dansar. Det blir en kråkdans som ständigt hakar upp sej. Varje gång M. klappar i händerna så stannar jag upp. Hon skrattar och konstaterar: ”Du är glad som en lärka även när du dansar som en kråka.”

På torsdag möts vi vid kaffet i matsalen. Vi byter några ord och jag dansar vidare.

På fredag är hennes tankar och tal fyllda av minnen. Minnen från barndomen och minnen av gamla vänner. Det är både vemodigt och glädjande med minnen, funderar vi. Det är inte alltid helt lätt att hantera dem när de dyker upp. Ordlöst fångar vi upp minnen med händerna och låter dem röra sig genom luften. M. håller dem varsamt mellan händerna, gungar och lyssnar in musiken. Så för hon händerna uppåt och släpper minnena fria så att de tycks sväva upp i luften. Hon kramar om sig själv och fortsätter gunga i takt till musiken.

Efteråt konstaterar vi att minnena är bäst när man inte klamrar sig fast vid dem utan låter dem flyga fritt. Fast visst önskar man ibland att man kunde hålla kvar minnet av någon man älskar. Det fina är att även om mycket går förlorat och flyger sin kos med åren så finns allt man upplevt kvar någonstans i kroppen. Benen minns skidturerna på mormor och morfars gård. I armarna känns minnet av gårdagens långpromenad. Och i varje kram, också de man ger sig själv, finns minnet av de allra käraste.

Jennifer Joffs

 

Kommentoi